Utdelning av Norrlands litteraturpris 2015

Lina Stoltz tilldelas Norrlands barn- och ungdomslitteraturpris 2015 för sin roman I morgon är allt som vanligt. ”Med säker blick för de känslor av skam, skuld och sorg som rör sig i en snart tonårig flickas inre skildrar romanen hur det är att leva med en missbrukande förälder. Trots det svåra ämnet förmår Lina Stoltz att gestalta en vardaglig värld som inte bara karakteriseras av mörker och smärta, utan också är full av möjligheter och utvägar. Det är en spännande roman som utan att förenkla skänker hopp för det utsatta barnet.”

980

Förmodligen första och enda gången jag får ta emot ett litterärt pris iförd hjälm. Fotografen hade ett himla sjå med att få ett hyfsat foto på mig och Ida Linde nere i gruvmörkret.

Och lite ofrivillig reklam fick vi också göra …    DSC_0386

 

 

 

 

 

Norrländska litteratursällskapets ordförande Anders Öberg DSC_0384läser upp motiveringarna.

 

Vi!

Ju mer jag tänker på det, desto säkrare blir jag på att det lilla, till synes banala, ordet ”vi” i själva verket är ett av de farligaste ord som finns.

Artisten Stefan Sundström har sagt att det kanske inte är människors utanförskap i olika sammanhang som är problemet, utan innanförskapet. Han har naturligtvis alldeles rätt. Ty ett utanförskap kan endast existera om det först finns ett innanförskap. Ännu enklare uttryckt ett vi och ett de. Och ett de kan aldrig existera om det inte först finns ett vi. Alltså följer att alla sammanslutningar människor emellan är en potentiell sprängladdning.

Vi kan försöka skylla på religion, etnicitet och kultur. Vi kan försöka skylla på ideologier, politik och sociala klyftor. Inget att det är relevant, eftersom inga konflikter kan uppstå utan att det finns en uppdelning mellan oss och de andra och den indelningen förändras konstant. Det är som om all existens på jorden endast är en enorm och kontinuerlig rörelse av inneslutning och uteslutning människor emellan.

Det som är inne i cirkeln kan sitta ganska lugnt, för de har inget att bråka om. De har det bra och är nöjda. De kan alltid skylla på de andra som står utanför och av någon anledning inte är nöjda. ”Se hur de bråkar och håller på”, kan de säga och peka. ”Där ser man vem det är som är problemet” kan de säga och nicka självbelåtet till varandra. ”Om de bara kunde bete sig ordentlig” kan de säga och skaka beklämt på sina huvuden. Jo, för det är de som är innanför som sitter på både makten och sanningen. När krafterna blir tillräckligt starka kan relationerna naturligtvis förändras. De som nyss var inne är ute och vice versa.

Människor är i första hand flockdjur, i andra hand egoister. Det är den enkla förklaringen på varför såväl mobbning som regelrätta folkmord kan ske. Vi går dit flocken går om det innebär personlig vinning.

Ingen enskild människa kan själv bestämma om man ska tillhöra Vi:et. Hur gärna man än vill måste någon annan bestämma om man ska få tillträde. Om man ska godkännas. Reglerna och kraven kan vara strikta. Man kan gå med i ett politiskt parti, flytta in på Fina Gatan, gå med i en förening. Men att verkligen få tillhöra är beroende av andra människors agerande. Vill de inte ha dig där kommer du ändå att vara utanför. Sedan tycks vi ha kort minne. När någon som har varit utanför en grupp helt plötsligt släpps in följer en sådan lättnad att man i samma stund blir glömsk av hur det var innan, och man glömmer att andra fortfarande är uteslutna. De som inte vet hur de ska anpassa sig och de som inte vill anpassa sig.

Men gemenskap, då? Är det inte fint att känna gemenskap? Det kan man verkligen fråga sig. Och ska fråga sig. Gemenskap är svaret på varför många går med i odemokratiska och kriminella grupper. För att de känner en gemenskap de aldrig känt förut. För att det är första gången de känt att de verkligen hört till.

Vi och de. Gruppindelningarna i skolan och på arbetsplatsen eller mellan folkgrupper i ett konflikthärd. Samma mänskliga mekanismer. Är du inte med oss så är du emot oss. Och för att få vara med måste du vara och tycka som vi har bestämt. Måste det vara så? Nej. Det enda varje individ har makt över är beslutet att inte tillhöra Vi:et. Den makten är stark och det är därför motståndsmän är livsfarliga för totalitära grupper. Oavsett om det är ett kompisgäng eller en politisk sekt. Det är ett svårt beslut, en svår balansgång och kräver en personlig styrka. Ytterst få människor besitter den. Men de finns. De som bara är individer bland andra individer. De som står upp för sin åsikt, för sin tro, för sin moral och för sitt innersta jag oavsett om det leder till att de inte längre får vara med i gänget. Oavsett om det betyder att de blir utmobbade, utfrusna och utsatta, fängslade eller värre. Betydligt fler människor tror sig vara en av dessa, än de som verkligen är det. För människan har inte bara har kort minne utan är även talangulla och påhittiga när det gäller att finna bortförklaringar och att rättfärdiga vårt beteende i de flesta lägen.

Hur ska man då veta vilka grupperingar som är farligare än andra? Vi kan ju inte börja undvika andra människor. Nej, tvärtom. Vi ska söka upp andra. Andra som lever annorlunda än vi, som tycker annorlunda, gör annorlunda och beter sig annorlunda och undvika de som är alltför lika oss själva. I en osund gemenskap är det lågt i tak för avvikande åsikter och beteende. I en bra och öppen gemenskap finns plats även för den som går emot strömmen och är lite besvärlig. Var tacksam för bråkstaken. Testa hur öppna dina egna sammanhang är. Ett enkelt sätt är att alltid tycka lite annorlunda. Om det då blir obehagligt, som att folk slutar prata med dig eller börjar prata illa om dig, om du utsätts för små subtila påtryckningar eller du får minsta lilla känsla av att du inte är inne i gemenskapen, då är det en tydlig varningsklocka. Testa bjuda in någon som står utanför och rucka på invanda roller i gruppen. Är nya personer välkomna eller inte?

Ju mer totalitär gemenskap, desto starkare innanförskap och desto tydligare utanförskap.

 

 

 

 

 

 

 

 

ord och bild 2014

Vi var tre som ville åka med

Men chauffören var tvär och vred

Ja han både svor och skällde

och det var hans ord som gällde

En blev utvisad och diskad

Ty han var alltför överförfriskad

”Gå först hem och nyktra till

om du med oss åka vill”

Det kom en radda svordomsord

Men inget fylleri ombord

En arg chaufför kan vara bra

Om man en lugn resa vill ha

Så mot Töre busstation

han rattade proffsigt sitt fordon

Jag tror han kört buss sen han kunde gå

Åtminstone sen han pedalen kunde nå

Jag passar på att lyfta på hatten

för det sätt han hanterar ratten

I Töre måste vi byta buss

och vi tackade för att han gett oss skjuts

Sen måste vi vänta ett litet tag

min medpassagerare och jag

När bussen kom klev vi båda på

Hon först och jag därpå

Chauffören hade ett petigt sätt

Hon bad oss visa vår biljett

”Er buss till Luleå kommer sen

jag föreslår att ni tar den”

Till mitt försvar är jag en bohem

som ägnar min tid åt att skriva poem

Min medresenär får dock tåla piken

att hon jobbar på länstrafiken!

Hon borde ändå ha den kollen

på att bussen kör åt båda hållen

Vi tittade skamset på varandra

På bussen stod tydligt Haparanda

Ett litet missöde, nåväl

Resten av resan förlöpte väl

Många tack herr och fru chaufför

Hoppas ni många turer kör

Låt mig avsluta med repliken

Tryggt och säkert med Länstrafiken!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna vecka gästbloggar jag på Rabén & Sjögren-bloggen.

http://www.rabensjogren.se/pa-gang/Raben–Sjogren/Dates/2014/3/Det-handlar-om-vad-det-ar-att-vara-manniska/

http://www.rabensjogren.se/pa-gang/Raben–Sjogren/Dates/2014/3/Imorgon-ar-allt-som-vanligt/

http://www.rabensjogren.se/pa-gang/Raben–Sjogren/

 

 

 

Erbarmligt enfaldiga exhibitionister erövrar ekivok era. Egalitetens erigerade eldorado. Elitens extatiska efterapningar eskalerar epidemiskt. Epigoners evangelium emotser etisk eklips. Etnocentrisk egoism eliminerar effektivt empatisk epok. Ergo. Edsvuren ensamhet erbjuder egalitär emancipation. Eremitens ensliga eskapader eftersträvar euforisk existens eller evig eskapism. Exceptionella ekvilibrister evakuerar eminent estetik. Elokvent elegi erinrar emfatiskt essentiell excellens. Ehuru. Emigrantens eklaterade exil ekar effektlöst efemärt.

1974 var inte bara det året undertecknad inträdde till detta jordeliv. Det var också ett år när två svenska författare fick dela på Nobelpriset i litteratur, och en tidigare pristagare: Pär Lagerkvist, gick ur tiden.
     Vi kan väl alla de första raderna:
     Ångest, ångest är min arvedel
     min strupes sår
     mitt hjärtas skri i världen
     Det kan hända att den dikten är det enda jag läst av Lagerkvist, och jag har reciterat dessa rader många gånger för mig själv, även innan jag insåg att det jag tidigare kallat ångest bara var en lätt känsla av gnagande obehag. I alla fall: om det är låtsasångest det gäller kan det dock hjälpa att teatraliskt deklamera Lagerkvists ord från 1916. Att ta sig själv på överdrivet stort allvar kan få saker att krympa och anta rätt proportioner. Det är som att titta genom en kikare, fast vända den fel väg.
     Det sägs att Lagerkvist stod på nazisternas dödslista vid en eventuell invasion av Sverige, på grund av sina åsikter som han oförskräckt uttryckte i olika skrifter. Fast vad vet jag väl om det egentligen? Om det var oförskräckt, alltså. Han kanske låg och vred sig i ångest om nätterna, och förbannade sig själv och sin penna. Men så blev det morgon och han insåg att det han kände, ställt i relation till det de soldater som krälade i första världskrigets skyttegravar upplevde, inte var mer än en känsla av gnagande obehag.
     Alla dessa säkerligen miljontals ord han skrev ner ledde i alla fall fram till Nobelpriset vid sextio års ålder. Och ja, även han innehade en stol i Svenska Akademien …
     Ångest, ångest är min arvedel. Ja, för all del. Men han hade ord även för det andra. För det ljusa och hoppfulla. I perioden mellan världskrigen. När man ännu trodde på fred. Ro i världen. Ro i människan.
     Himmelen vidgas,
     på jorden är stilla
     Djupt i min själ
     är det stilla, stilla

En mulen och ruggig septemberdag vid Vajmisträsk. De båda älgjägarna hade ägnat några arla morgontimmar åt att trampa över myrar, genom snår och uppför berg. De hade precis satt sig på varsin stubbe för lite välbehövlig vila; den ene av dem har passerat de sjuttio och den andra bär på en alltjämt växande gravidmage. Kaffetermosen var precis framtagen ur ryggsäcken när ögonstenen, älghunden, plötsligt gav upp ett ståndskall. Ryggsäck och termos flög ur händerna. Upp rusade jägarna. Bössorna greppades.

     En ko med kalv stod vid strandkanten i den höga vassen 195 meter bort. Grymt som det kan verka, nåja jakt är ju jakt, måste man skjuta kalven först. En ko utan kalv är bättre än en kalv utan mor. Alltså: pangbom, med betoning på bom. Mamma älg gav sig av in i skogen och den lilla kalven vinglade förvirrad än hit än dit innan den beslöt sig för att simma. Rätt ut i Vajmisträsk gav den lille rackaren sig. De båda jägarna avancerade lite närmare innan den mer pricksäkra av dem lade an och pang. Klockren träff och så låg kalven där i vattnet och guppade med magen ovanför ytan.
     Övriga i jaktlaget informerades via telefon om det lyckade skottet och de som befann sig i närheten tog sig snabbt till platsen.
     Återstod endast att bärga bytet.
     Vattnet är kallt, sa en av gubbarna. Sjöbottnen är lerig, sa en annan. Vi väntar tills den flyter i land, sa en tredje. Som en flaskpost, sa en fjärde. Sedan gjorde de sig beredda på väntan. Ryggsäckarna ställdes ner, de hittade varsin stubbe i skogsbrynet med utsikt över träsket och stranden och så togs kaffetermosarna fram.
     Ytan på Vajmisträsk krusades inte av minsta tillstymmelse till våg. Vattnet låg lika stilla som i en vattenpöl. Den döda älgen låg där den låg och de två jägarna insåg med en blick på varandra att det skulle ta ett långt tag innan just den här flaskposten nådde land. ”Du eller jag?” tycktes deras ögon fråga varandra och utan ord avgjordes saken. Äran skulle delas lika dem emellan. En fällde kalven och en hämtade den.
     Gubbarna på sina stubbar med kåsorna fyllda av ångande kaffe stirrade storögt medan lagren av jaktkläder beslutsamt togs av och ordentligt hängdes upp över en liten gran. Jacka och byxa, underställ, strumpor och underkläder. Den kyliga höstluften fick huden att knottra sig.
     Jägaren vadade ut genom sjögräset och sjönk ner till knäna i den bottenlösa leran. Fötterna sögs fast och det var med möda varje steg togs. Slingrande sjöväxter lindade sig runt vaderna. För varje kliv framåt i det redan grumliga vattnet lösgjordes ytterligare gegga av obestämbart art och när kalven nåddes ett tjugotal meter ut hade jägaren kallt träskvatten upp till bröstet och brun sörja upp till naveln.
     Gubbarna på stranden undrade förfärat om Vajmisträsket skulle sluka både jägare och älg ner i sitt bottenlösa mörker. De famlade förstulet efter sina bössor, i den händelse en gigantisk sjöorm skulle väckas ur sin sömn av det oväntade besöket och resa sig ur djupet.
     Med ett stadigt tag i nackskinnet bärgades älgen och när den med en duns landade i vassen rusade jaktlaget till. Någon hittade en tröja i sin ryggsäck att använda som handduk och en annan hällde upp en kåsa rykande varm dryck. Två stycken tog sig an älgen och drog upp den den sista biten upp på torra land.
     En person var så tagen av situationen att lyckan inte visste några gränsen och ta mig tusan om det inte var solen som sken inuti bröstet som lockade fram solens strålar från den uppklarnande himlen att värma den frusna badaren. Först stoltheten över ögonstenen som äntligen visat sin duglighet som jakthund och sedan stoltheten över jaktkamraten, tillika dottern. ”Det är inte alla jaktlag som har en havande kvinna som simmar efter älgar,” sa han och vi anar en rörd tår i ögonvrån, men det talar vi tyst om. I älgskogen finns föga plats för den sortens känsloyttringar.
Så snart jag klickat på publiceraknappen ska jag skynda mig upp till min symaskin och producera några babyplagg som ska erbjudas i utbyte mot denna berättelse och några därtill stulna formuleringar. Må jag sedan bli förlåten om jag avslöjas med att i någon mån ha råkat göra vissa utsvävningar. Men som jägaren greppar sin bössa när hon har korn på en älg, greppar författaren sitt tangentbord när hon har korn på en bra berättelse.

Den nybakade kanelbullen som nyss kändes som en dröm av smör, socker och kanel och avnjöts tillsammans med en kopp hett Earl Grey blir plötsligt så osmakande att det vänder sig i magen på mig.

Jag har kommit till rubriken ”Livsmedel” och tagit in informationen om att det finns mer än dubbelt så många överviktiga som undernärda människor i världen. På nästa rad finns siffrorna som anger hur många människor som svultit ihjäl idag. Jag tar en tugga av min bulle samtidigt som det slår om från   19 156 till 19 157, och det är inte siffror jag ser utan min näthinna gör sig bilder av utmärglade barn med tomma blickar. Medan jag pressar den degiga klumpen genom halsen ner i magen hinner det slå över till både 19 158 och 19 159.
     Siffrorna som visar vad fetman i USA hittills kostat i år tickar iväg så snabbt att jag endast hinner konstatera att det rör sig mot tre hundra miljoner dollar. Jag bläddrar ner på sidan. Världens tillgångar av olja och naturgas pumpas upp i sådan takt att jag inte ens försöker se på siffrorna eftersom de ändras i sådan hastighet att mina känsliga ögon inte kan fokusera utan att jag blir snurrig.
     Antalet aborter är ungefär en tredjedel av antalet födda barn. Varannan sekund dör ett barn någonstans. Innan jag har hunnit dricka upp mitt te har fem mammor dött vid förlossningen.
     Allra längst ner tickar utgifterna för knarket i världen och jag lyckas komma fram till att det är över två hundra sextiofem miljarder dollar och dessutom ökar med ungefär tio tusen dollar per sekund.
     Den enda siffra som rör sig åt rätt håll är antalet människor som inte har rent vatten. Glädjande nog får ungefär två personer i sekunder tillgång till dricksvatten de inte blir sjuka av. Senast jag kollade var det bara ungefär sjuhundrasjuttiomiljoner-femhundratusennittiosju kvar.
     Siffror och statistik. Jag önskar att det bara var det jag såg. Det gör jag inte. Jag ser människor. Såna som jag som bar hem tre matkassar i förrgår och ytterligare tre idag. Andra människor som lägger en sten i en gryta med kokande vatten för att barnen ska tro att det snart blir soppa.
    Att tänka på alla dessa miljarder människor ger mig lika mycket svindel som att tänka på rymden. Det tycks mig lika oändligt. De är för många. Det tar aldrig slut. Det är ogripbart, som att sträcka ner sina händer i havet och försöka fånga en enda droppe vatten. Det låter sig inte göras. Jag undviker att tänka på rymden. Det är lätt. Att låta bli att tänka på barnen som hungriga somnar in för natten medan de väntar på soppan som tar så länge att koka är svårare. Men det låter sig göras.
Maj är en månad när jag tänker på min sedan några år hädangångne svärfar. Den åttonde maj tänker jag snälla tankar om honom, för det var hans födelsedag. Resten av månaden, när jag ägnar mig åt fönstertvätt, tänker jag andra sorters tankar. Som den trettiotalist han var tvättade han aldrig fönster och valde därför obetänksamt fönster som öppnas utåt. När jag klänger där i fönsterkarmarna eller balanserar på en ytterst ostadig stege bryr jag mig inte om att man inte ska prata illa om de döda.
     Och förresten spelar det inte så stor roll när det gäller just han. Han får skylla sig själv. Min svärfar var nämligen en äkta surgubbe. Oftast när man mötte honom någonstans hälsade han inte ens, han bara blängde. Hans ögon, där en skadad pupill i ena ögat gjorde att det var alldeles kolsvart, var ofta ilskna. Han mumlade och muttrade, gormade och svor. Han ansåg att den som vann en diskussion var den som ropade högst, och det var som regel han själv. Ju bättre argument sönerna hade, desto mer höjde han själv rösten där hemma i köket. Han hade alltid rätt och hans vilja var lag.
    På mitt och Ronnies bröllop, när vi blev omkramade av alla andra släktingar, sträckte han formellt fram handen och gratulerade oss båda med en kort nick.
     Inte ens de många barnbarnen tog han i famnen eller smekte över de mjuka kinderna.
     På femton år hade jag kroppskontakt med honom en enda gång. Och det var på grund av en död mus. Två av barnbarnen hade en sommar för många år sedan hittat en död mus som de jagade mig med. Smått panikslagen insåg jag att svärfar var min enda räddning. Han låg i godan ro i sin skinnsoffa och såg på en svarvit film när jag rusade in i vardagsrummet och med ett stort hopp dök ner bakom ryggen på honom. En enda åthutning, säkerligen innehållande någon svordom, räckte mer än väl för att få både pojkarna och mig att skamset men kvickt lomma iväg, och någon död mus behövde jag inte vara rädd för mer.
     Det tog några år innan jag vande mig vid min svärfar. Jag lärde mig att den där otrevliga uppsynen inte betydde så mycket. Jag insåg att han var en klok och omtänksam familjefar. Det där vresiga var bara en image. Något han antagligen lagt sig till med under åren. Lite yta för att få respekt och slippa tjafs. Om man ska uppfostra sex barn kan det vara ett nog så effektivt sätt. Omsorgen och daltet fick någon annan stå för. Det var inte hans uppgift. Och även om han inte tog upp barnbarnen i famnen ville han gärna att de skulle komma och hälsa på, så han fick se att de mådde bra och var glada. Resten litade han på att svärmor skötte.
     Så klart hände det då och då att han var på gott humör. Han skojade och skrattade, och de buttra ögonen plirade glatt. När jag frågar min äldsta dotter hur hon minns sin farfar svarar hon: ”han var snäll”.
     Och visst var han snäll. Han var omtänksam och kärleksfull. Generös och godhjärtad. Han ville det bästa för både hustru, barn och barnbarn. Han oroade sig och hjälpte till med allt han kunde.
     Han var inte unik. Jag har nyligen träffat en annan liknande surgubbe. En sådan som gormar, blänger och grälar. Som förväntar sig att bli åtlydd. Som är ljusår från att vara kompispappa till sina barn. Som inte fostrar med jämlik dialog och kramar. Som gärna ligger i sin skinnsoffa framför teven och muttrar och mumlar, och  som döljer sin fadersoro och sin faderskärlek lite för väl emellanåt.
     Det är ofta så med surgubbarna. Det är lätt att låta sig luras och tro att de inte bryr sig om. Alla visar inte kärlek på samma sätt. Det betyder inte att den inte finns där.
     Om jag får välja så tror jag att jag hellre väljer någon som verkar sur och tvär, men är snäll innerst inne, för det finns tillräckligt många som bara är snälla ytterst ute…
 
 Först är man så här glad. Sedan kommer allt ansvar och all oro. Är det konstigt att man kan bli lite vresig?