Jag kunde inte släppa tanken på sushi. Funderade om de anställda på förlaget fortfarande åt det till lunch var och varannan dag, och om det i så fall var det de hade tänkt bjuda mig på. Till skillnad från vid mitt förra besök hade jag nu smakat sushi, till och med två gånger, men svaret på frågan om huruvida jag gillade det var dock fortfarande ”nej”. Vad jag försökte komma fram till var hur jag skulle tackla frågan om den kom upp. Man vill ju liksom inte vara kräsen med maten, och att inte tycka om sushi känns lite … ja … osofistikerat. Alltså kom jag fram till att det kunde vara värt att prova en tredje gång, eftersom det var några år sedan sist. Kanske hade mina smaklökar mognat på något sätt.

Jag vet inte om det är för att åldersförhållandena är annorlunda den här gången. Min förra redaktör var trettio år äldre än mig och jag var rätt mycket yngre än jag är nu. Min nuvarande redaktör är jämnårig med mig och tänker sig nog att en 40-åring reder sig själv. Hon bad mig helt enkelt komma till förlaget. Jag valde rätt uppgång från tunnelbanan, hittade en tavla med karta över Riddarholmen med förlagshuset utsatt och gav mig av i rätt riktning. Insåg efter att ha gått lite fram och tillbaka att det skulle vara mest effektivt att fråga om vägen. En vänlig man pekade ut huset, som ju är hyfsat tydligt skyltat …

Det blev ingen sushi. Det blev laxsallad som vi åt på förläggarens kontor, direkt ur plastbyttorna de kom i. Drycken, äkta kranvatten, fick vi i udda kantstötta glas. Förläggaren granskade besticken och såg till att jag fick de som såg renast ut. Och trots att de var två stycken hann jag med att både svara på frågor och ställa egna. Vi rörde oss mellan Överkalix och Skåne och passerade Robertsfors på vägen. Jag åt bröd med händerna och torkade fingrarna på Emil i Lönneberga-servetter. Efter maten erbjöd sig Ylva redaktör att hämta te och frågade vilken sort: grönt, rött, chai? ”Så vanligt som möjligt”, svarade förläggar-Cecilia. Jag tog detsamma och bad dessutom om socker. Sedan käkade vi kakor direkt från påsen.

Mitt förlagsbesök hade alltså kunnat vara en mycket lyckosam historia, om det inte varit för P.O. Enquists portfölj.

På kvällen återkom jag till förlaget (dit jag hittade helt själv trots att jag tog fel uppgång från tunnelbanan) för att lyssna på en föreläsning om sociala medier. Efteråt bjöds vi på smörgåsar. Det var sådana där mjuka tunnbröd hoprullade med kletig röra. Jag valde kyckling med curry och purjolök och gick mot min stol. I ena handen höll jag min macka och i den andra ett glas cider. Precis när jag passerade herr Enquist som stod och konverserade några kvinnliga kollegor gjorde en av damerna en rörelse med armen, omedveten om att jag befann mig precis bakom henne. Jag parerade elegant med ciderglaset och kände mig nöjd över att ingen noterade att det höll på att inträffa en liten incident, vilket ju hade varit genant även om det hela inte var mitt fel. Som en direkt följd av att jag hade full kontroll på min högra hand, förlorade jag lite styrsel på min vänstra. Den gjorde dock lite av samma rörelse, fast där den högra svängde runt och upp, svängde den vänstra liksom runt och ned samtidigt som jag råkade klämma till lite extra om den med råge fyllda tunnbrödsrullen. I ögonvrån såg jag på golvet en brun läderportfölj som stod öppen …

Jag säger inget annat än: om någon av karaktärerna i en viss författares framtida böcker äter kyckling med curry, så vet ni vem som bistod med inspirationen.


norstedts

Jag var tjugo-nånting och hade rest till huvudstaden för första gången sedan jag var barn. Jag skulle besöka bokförlaget som jag nyligen skrivit kontrakt med. Min redaktör Birgitta och jag hade stämt träff strax utanför spärrarna på tunnelbanan i Gamla stan, så jag inte skulle behöva gå vilse på Riddarholmen. Hon hade bokat bord på en populär restaurang för lunch. Vi hann inte mer än hälsa innan jag slogs av vilken hastighet hon verkade inställd på, liksom forcerad i allt.

Jag fattade till att börja med inte hur hon kunde gå så fort på kullerstensgatorna i sina högklackade pumps. Själv kunde jag knappt hålla takten trots mina fotriktiga promenadskor. Men jag tänkte att man kanske måste gå så där fort i Stockholm. Hon höll sedan låda i sådant tempo att jag inte fick en syl i vädret. Det var jag ju inte alltför ledsen över, men nog tänkte jag att det var lite märkligt. Något borde hon väl vilja veta om mig tyckte jag. Men jag hann inte ens svara på de enstaka frågor hon ställde innan hon hade börjat prata igen. Men jag tänkte att man kanske måste prata så där fort i Stockholm. På nolltid befann vi oss så vid restaurangen.

Det fanns tre rätter att välja mellan. Jag tog abborre, eftersom Birgitta gjorde det. Dessutom var det den enda rätt som jag helt säkert visste vad det var. Trodde jag. Vi fick in varsin skål med några slamsor pasta på botten, några filéer kokt abborre och några elegant utplacerade ångade grönsaker. Eftersom tallriken var stor som en salladsskål var det knappt att maten täckte bottnen. Lika bra det. Nåja, äckligt smakade det väl inte. Jag skulle nog säga att det inte smakade något alls – och det går ju att äta. Jag hade precis brett smör på brödet och tagit en tugga när jag till min fasa upptäckte att hon hade sitt bröd på assietten och satt och skar små bitar med kniven. Förskräckt lade jag ner mitt bröd och började snegla runt i restaurangen för att se hur de andra gästerna gjorde. Om de också åt bröd med bestick. Nog var det väl märkligt om man inte ens fick äta smörgåsen med fingrarna längre. Servitören uppfattade min halva sekunds paus i ätandet och de nerlagda besticken som om jag var färdig och plockade bort tallriken. Han var så snabb och jag blev så snopen att jag inte kom mig för att hejda honom. Redaktören reagerade dock – hon och servitören var kanske inställda på samma hastighet liksom – och räddade min abborre så jag kunde fortsätta äta. Sedan höll jag hårt i kniv och gaffel ända tills jag verkligen var färdig, och så kom det sig att jag ändå åt min smörgås i små bitar med bestick.

Redaktören frågade om jag skrev på något nytt manus och jag hann precis öppna munnen och dra efter andan för att svara innan hon fortsatte sin monolog igen. Så kom det sig att jag fick veta långt mycket mer och henne och hennes liv än hon om mig.

Jag sköljde ner abborren med en klunk bubbelvatten, från ett vinglas så stort att det bara var halvfullt trots att jag hällt i hela vattenflaskan. I valet mellan mineralvatten och rödvin till lunchen framstod det som det vettigaste alternativet. Så pass mycket världsvana hade jag i alla fall att jag begrep att man inte ber om filmjölk till abborren på fin restaurang i Stockholm.

Redaktören berättade att hon åt mycket fisk, speciellt sushi. Det åt de till lunch var och varannan dag, hon och kollegorna. Hon frågade om jag tyckte om det, och eftersom det var en ja- eller nej-fråga hann jag svara. Jag sa nej. Tyckte inte det var nödvändigt att avslöja att jag aldrig ätit det. Plötsligt, efter insikten att det kunde varit värre smakade den bleka – men tillagade – abborren och pastaslamsorna betydligt bättre.

Samtidigt, i en annan del av stan, sökte mitt resesällskap upp vårt hotell för att checka in. I beaktande bör nu tas att detta hände på den tiden internet fortfarande var en mycket begränsad källa till information. Av någon anledning var nästan alla stans hotell fullbokade, och därför var vi tvungna att boka ett hotell ingen kände till och vi inte hade några referenser på. Vår erfarenhet sa oss ändå att de flesta hotell i Sverige brukar hålla en viss nivå. Dock icke detta.

Redan i receptionen insåg mina resekamrater att vi stött på problem. De mottog ändå nycklar för att inspektera rummen, vilket utan vidare diskussioner ledde fram till beslutet att de alternativ som fanns var att försöka hitta nytt hotell eller ta nattåget hem.

När jag så skilts från min redaktör efter besök på förlaget, där jag i raskt tempo lotsades runt för en guidning, fick jag därför veta att våra hotellplaner ändrats. Tursamt nog hade mitt resesällskap efter en stunds rundringning hittat två lediga rum på ett lägenhetshotell på Söder, vilket dessutom visade sig vara riktigt trevligt.

En tid efter vår resa råkade en i resesällskapet se en snutt av teveprogrammet ”Efterlyst” och såg något bekant med det hotell som var med i reportaget. Han ropade på sin sambo som genast kunde intyga att det var detsamma hotell som vi först hade bokat. De kunde sedan tämligen omedelbart konstatera att det varit ett gott beslut att checka ut därifrån lika snabbt som de checkat in (alltmedan jag satt och åt bröd med gaffel och kniv på elegant restaurang). Hotellet var nämligen en av huvudstadens bordeller …

Trots dubbla mattor på golvet och dubbla strumpor på fötterna är mina tår inte annat än isbitar.
Trots inomhusvantar stickade av ylle är mina fingrar dito.
Trots inköp av diverse ergonomiska datatillbehör kvarstår låsningarna i höger hand och arm.
Trots musfälla med 100-procentig garanti enligt tillverkaren fortsätter musen frekventera köksskåpet.
Trots avsaknaden av egentlig inkomst översänder jag diverse gåvor till diverse bättre behövande.
Trots ett otal fattade beslut om ökad arbetsdisciplin är produktionen anmärkningsvärt låg.
Trots modern värmepump är köket, tack vare den eldvedade järnspisen, det enda rummet som är varmt.
Trots välfylld grönsakslåda blir en stekt hamburgare dagens lunch.
Trots välfylld fruktskål blir kanelbulle dagens mellanmål.
Trots att jag kan titulera mig författare med eget företag är min dag inte mer spännande än så här.
Trots att det inte motsvarar några högre ambitioner blir detta dagens blogginlägg.

De låter illa, de luktar illa, de är farliga. Redan när du läst så här långt har du säkert räknat ut att det handlar om skotrar. Vi har en Polaris. Bredbandad. I vår ägo främst för att användas i skogsarbete. (Vilket behövdes på den tiden vi fortfarande värmde vårt hus med ved.)
I helgen fick familjen för sig att ge sig ut för att söka julgran. Jag bestämde mig för att följa med. Egentligen hade jag tänkt ta en lugn promenad, men jag fick någon idé om att inte vara en tråkmamma, utan istället delta i den gemensamma familjeutflykten. Ibland får man offra sig …
I vissa frågor gällande barnen skiljer sig min och min mans åsikter, och det händer att jag ger efter. Alltså satte sig barnen för att tolka efter skotern på sin snowracer.
Jag satte mig bakpå skotern.
När man söker julgran måste man, oundvikligen, köra med skotern i skogen. Första sträckan upp mot vår skog (jo, vi har egen och behöver inte stjäla vår gran) var förhållandevis jämn. Vi spanade in i skogen efter en lagom stor och alldeles jämn Disney-gran. Eftersom vi inte hittade någon gjorde min man en sväng för att vända och efter en stund tyckte jag mig höra något bakom mig. Mycket riktigt, det var 10-åringen som ropade för att fånga vår uppmärksamhet eftersom hon satt kvar ensam på snowracern. 3-åringen stod tjutande ett tjugotal meter bakom oss med snö i ansiktet, snö innanför overallen och bara en handske på handen.
Jag kastade mig av skotern i farten och rusade till undsättning. Borstade bort snön och tröstade. Torkade tårar och snor och fick henne efter lite övertalning att sätta sig på snowracern igen.
Eftersom vi inte hittat någon gran styrde vi nu in mellan träden. Rakt in i skogen där det finns diken, stubbar, stenar och grenar. Skotern vickade än hit och än dit, eftersom vår skog tycks bestå av extremt kuperad terräng. Jag höll krampaktigt i min man och i hjärnan malde tankarna på min syster som en gång fastnade olycksaligt med foten mellan skotern och skotermattan. När min man ställde sig upp för att med sin kroppstyngd bättre kunna balansera skotern hade jag inte längre något stadigt att hålla mig i. Jag grep desperat efter hans jacka, men så kom där en stock som gjorde att hela ekipaget plötsligt vickade åt andra hållet.
Fallit av bångstyriga hästar har jag gjort ett flertal gånger. Att falla av en skoter som kör i mycket sakta mak är på något sätt … förnedrande…
Jag hamnade i snön, till stort nöje för både man och barn. Sammanbitet och fast besluten att inte återgå till att vara en tråkmamma gränslade jag jävulsmaskinen igen, även om tanken på att pulsa hela vägen hem framstod som relativt lockande.
Knappt hade vi kommit iväg innan jag vände mig om, lagom för att se 3-åringen hamna i snön igen. Hon låg framstupa och tjöt:
”Jag vill gå!”
Borsta snö, trösta, torka tårar.
”Jag vill gå!” upprepade hon.
Vissa saker sitter i generna. Hon har bevisligen, precis som jag och mina systrar, inte fått någon skotergen. Jag förklarade för henne att det är för långt att gå ända hem i den djupa snön. Det som då hände var att vi gjorde en omflyttning. Båda barnen ville åka på skotern. Den läsare som har någon form av logisk slutledningsförmåga inser att fyra personer inte ryms på en skoter. Alltså hamnade mamman på snowracern.
Så länge vi körde bland stockar och stenar satt jag ganska bra, eftersom det gick sakta och snowracern gick relativt stadigt i spåren efter skotern. Mitt största bekymmer var avgaslukten och buskarna vars grenar piskade mig i ansiktet när jag inte var uppmärksam nog och hann ducka. Efter en stund kom vi dock ut på en bred och jämn skogsstig vilket betydde att vi ökade farten. Vi ökade farten så mycket att ingen längre hade chans att spana efter någon julgran.
Krampaktigt höll jag mig fast i ratten. Vi susade fram och jag ropade:
”Jag är rädd!”
Skoterns dånande motor och snön som yrde rätt in i min mun gjorde att ingen hörde mig. Jag övervägde att kasta mig av ekipaget för att få stopp på denna vansinnesfärd, men jag var lika rädd att få snö innanför kläderna som för att skada mig. Jag satt hopkurad och var ett med snowracern. Vi kastades lite än hit, än dit. Min koncentration låg på att hålla den främre meden rak, eftersom minsta lilla skär skulle leda till volt och kraschlandning. Allt mitt fokus var på den lilla plastratten, som också var det enda jag hade att hålla fast mig i.
Till slut övergick jag till att bara skrika:
”Hjälp! Hjälp!”
Min man kastade då och då en blick över axeln, men han misstolkade uppenbarligen mitt ansiktsuttryck.
Alla som vet någon om ridning vet att man ska passa sig för att låta skon glida allt för långt in i stigbygeln, för då kan foten fastna, och om man då blir avkastad kan man bli släpad efter hästen.
Vi åkte över en plogkarm, körde en bit längs byavägen och närmade oss vårt hus. Upp över en ny plogkarm och så en sista fartryck nerför grannens oplogade väg. Kanske krängde skotern till, kanske tappade jag koncentrationen för ett aldrig så kort ögonblick. Men foten slant till och åkte in mellan meden och sitsen på snowracern. Mina händer tappade greppet om ratten, jag slungades bakåt och landade i snön.
Skotern fortsatte sin färd. Snowracern tolkade efter i sitt rep. Och så jag. Släpandes. Plogandes ett eget spår vid sidan av skoterspåret.
Snö i ansiktet, snö innanför jackan, snö i munnen och snö i ögonen. Det enda jag avskyr mer på vintern än skoterfärder är att bli snöbadad.
Så saktade mannen in och parkerade Polarisen. Familjen vände sig om. Noterade först då min ofrivilliga avstigning.
”Vad gör du, mamma?” frågade 3-åringen.
Jag krånglade loss foten från snowracern. Ställde mig upp. För varje rörelse jag gjorde gled snön längre in under mina kläder. Kalla droppar rann ända ner mot ryggslutet.
”Det var väl roligt”, sa min man.
Min mycket sammanbitna min var tillräckligt svar. Hur mycket jag än försöker är och förblir jag en tråkmamma som är rädd för berg-och-dalbanor, vattenrutschkanor och snöskotrar.
”Du skrattade hela tiden”, sa han.

skoter1