Vi!

Ju mer jag tänker på det, desto säkrare blir jag på att det lilla, till synes banala, ordet ”vi” i själva verket är ett av de farligaste ord som finns.

Artisten Stefan Sundström har sagt att det kanske inte är människors utanförskap i olika sammanhang som är problemet, utan innanförskapet. Han har naturligtvis alldeles rätt. Ty ett utanförskap kan endast existera om det först finns ett innanförskap. Ännu enklare uttryckt ett vi och ett de. Och ett de kan aldrig existera om det inte först finns ett vi. Alltså följer att alla sammanslutningar människor emellan är en potentiell sprängladdning.

Vi kan försöka skylla på religion, etnicitet och kultur. Vi kan försöka skylla på ideologier, politik och sociala klyftor. Inget att det är relevant, eftersom inga konflikter kan uppstå utan att det finns en uppdelning mellan oss och de andra och den indelningen förändras konstant. Det är som om all existens på jorden endast är en enorm och kontinuerlig rörelse av inneslutning och uteslutning människor emellan.

Det som är inne i cirkeln kan sitta ganska lugnt, för de har inget att bråka om. De har det bra och är nöjda. De kan alltid skylla på de andra som står utanför och av någon anledning inte är nöjda. ”Se hur de bråkar och håller på”, kan de säga och peka. ”Där ser man vem det är som är problemet” kan de säga och nicka självbelåtet till varandra. ”Om de bara kunde bete sig ordentlig” kan de säga och skaka beklämt på sina huvuden. Jo, för det är de som är innanför som sitter på både makten och sanningen. När krafterna blir tillräckligt starka kan relationerna naturligtvis förändras. De som nyss var inne är ute och vice versa.

Människor är i första hand flockdjur, i andra hand egoister. Det är den enkla förklaringen på varför såväl mobbning som regelrätta folkmord kan ske. Vi går dit flocken går om det innebär personlig vinning.

Ingen enskild människa kan själv bestämma om man ska tillhöra Vi:et. Hur gärna man än vill måste någon annan bestämma om man ska få tillträde. Om man ska godkännas. Reglerna och kraven kan vara strikta. Man kan gå med i ett politiskt parti, flytta in på Fina Gatan, gå med i en förening. Men att verkligen få tillhöra är beroende av andra människors agerande. Vill de inte ha dig där kommer du ändå att vara utanför. Sedan tycks vi ha kort minne. När någon som har varit utanför en grupp helt plötsligt släpps in följer en sådan lättnad att man i samma stund blir glömsk av hur det var innan, och man glömmer att andra fortfarande är uteslutna. De som inte vet hur de ska anpassa sig och de som inte vill anpassa sig.

Men gemenskap, då? Är det inte fint att känna gemenskap? Det kan man verkligen fråga sig. Och ska fråga sig. Gemenskap är svaret på varför många går med i odemokratiska och kriminella grupper. För att de känner en gemenskap de aldrig känt förut. För att det är första gången de känt att de verkligen hört till.

Vi och de. Gruppindelningarna i skolan och på arbetsplatsen eller mellan folkgrupper i ett konflikthärd. Samma mänskliga mekanismer. Är du inte med oss så är du emot oss. Och för att få vara med måste du vara och tycka som vi har bestämt. Måste det vara så? Nej. Det enda varje individ har makt över är beslutet att inte tillhöra Vi:et. Den makten är stark och det är därför motståndsmän är livsfarliga för totalitära grupper. Oavsett om det är ett kompisgäng eller en politisk sekt. Det är ett svårt beslut, en svår balansgång och kräver en personlig styrka. Ytterst få människor besitter den. Men de finns. De som bara är individer bland andra individer. De som står upp för sin åsikt, för sin tro, för sin moral och för sitt innersta jag oavsett om det leder till att de inte längre får vara med i gänget. Oavsett om det betyder att de blir utmobbade, utfrusna och utsatta, fängslade eller värre. Betydligt fler människor tror sig vara en av dessa, än de som verkligen är det. För människan har inte bara har kort minne utan är även talangulla och påhittiga när det gäller att finna bortförklaringar och att rättfärdiga vårt beteende i de flesta lägen.

Hur ska man då veta vilka grupperingar som är farligare än andra? Vi kan ju inte börja undvika andra människor. Nej, tvärtom. Vi ska söka upp andra. Andra som lever annorlunda än vi, som tycker annorlunda, gör annorlunda och beter sig annorlunda och undvika de som är alltför lika oss själva. I en osund gemenskap är det lågt i tak för avvikande åsikter och beteende. I en bra och öppen gemenskap finns plats även för den som går emot strömmen och är lite besvärlig. Var tacksam för bråkstaken. Testa hur öppna dina egna sammanhang är. Ett enkelt sätt är att alltid tycka lite annorlunda. Om det då blir obehagligt, som att folk slutar prata med dig eller börjar prata illa om dig, om du utsätts för små subtila påtryckningar eller du får minsta lilla känsla av att du inte är inne i gemenskapen, då är det en tydlig varningsklocka. Testa bjuda in någon som står utanför och rucka på invanda roller i gruppen. Är nya personer välkomna eller inte?

Ju mer totalitär gemenskap, desto starkare innanförskap och desto tydligare utanförskap.

 

 

 

 

 

 

 

 

You must be logged in to leave a reply.