Jag kunde inte släppa tanken på sushi. Funderade om de anställda på förlaget fortfarande åt det till lunch var och varannan dag, och om det i så fall var det de hade tänkt bjuda mig på. Till skillnad från vid mitt förra besök hade jag nu smakat sushi, till och med två gånger, men svaret på frågan om huruvida jag gillade det var dock fortfarande ”nej”. Vad jag försökte komma fram till var hur jag skulle tackla frågan om den kom upp. Man vill ju liksom inte vara kräsen med maten, och att inte tycka om sushi känns lite … ja … osofistikerat. Alltså kom jag fram till att det kunde vara värt att prova en tredje gång, eftersom det var några år sedan sist. Kanske hade mina smaklökar mognat på något sätt.

Jag vet inte om det är för att åldersförhållandena är annorlunda den här gången. Min förra redaktör var trettio år äldre än mig och jag var rätt mycket yngre än jag är nu. Min nuvarande redaktör är jämnårig med mig och tänker sig nog att en 40-åring reder sig själv. Hon bad mig helt enkelt komma till förlaget. Jag valde rätt uppgång från tunnelbanan, hittade en tavla med karta över Riddarholmen med förlagshuset utsatt och gav mig av i rätt riktning. Insåg efter att ha gått lite fram och tillbaka att det skulle vara mest effektivt att fråga om vägen. En vänlig man pekade ut huset, som ju är hyfsat tydligt skyltat …

Det blev ingen sushi. Det blev laxsallad som vi åt på förläggarens kontor, direkt ur plastbyttorna de kom i. Drycken, äkta kranvatten, fick vi i udda kantstötta glas. Förläggaren granskade besticken och såg till att jag fick de som såg renast ut. Och trots att de var två stycken hann jag med att både svara på frågor och ställa egna. Vi rörde oss mellan Överkalix och Skåne och passerade Robertsfors på vägen. Jag åt bröd med händerna och torkade fingrarna på Emil i Lönneberga-servetter. Efter maten erbjöd sig Ylva redaktör att hämta te och frågade vilken sort: grönt, rött, chai? ”Så vanligt som möjligt”, svarade förläggar-Cecilia. Jag tog detsamma och bad dessutom om socker. Sedan käkade vi kakor direkt från påsen.

Mitt förlagsbesök hade alltså kunnat vara en mycket lyckosam historia, om det inte varit för P.O. Enquists portfölj.

På kvällen återkom jag till förlaget (dit jag hittade helt själv trots att jag tog fel uppgång från tunnelbanan) för att lyssna på en föreläsning om sociala medier. Efteråt bjöds vi på smörgåsar. Det var sådana där mjuka tunnbröd hoprullade med kletig röra. Jag valde kyckling med curry och purjolök och gick mot min stol. I ena handen höll jag min macka och i den andra ett glas cider. Precis när jag passerade herr Enquist som stod och konverserade några kvinnliga kollegor gjorde en av damerna en rörelse med armen, omedveten om att jag befann mig precis bakom henne. Jag parerade elegant med ciderglaset och kände mig nöjd över att ingen noterade att det höll på att inträffa en liten incident, vilket ju hade varit genant även om det hela inte var mitt fel. Som en direkt följd av att jag hade full kontroll på min högra hand, förlorade jag lite styrsel på min vänstra. Den gjorde dock lite av samma rörelse, fast där den högra svängde runt och upp, svängde den vänstra liksom runt och ned samtidigt som jag råkade klämma till lite extra om den med råge fyllda tunnbrödsrullen. I ögonvrån såg jag på golvet en brun läderportfölj som stod öppen …

Jag säger inget annat än: om någon av karaktärerna i en viss författares framtida böcker äter kyckling med curry, så vet ni vem som bistod med inspirationen.


norstedts

You must be logged in to leave a reply.