De låter illa, de luktar illa, de är farliga. Redan när du läst så här långt har du säkert räknat ut att det handlar om skotrar. Vi har en Polaris. Bredbandad. I vår ägo främst för att användas i skogsarbete. (Vilket behövdes på den tiden vi fortfarande värmde vårt hus med ved.)
I helgen fick familjen för sig att ge sig ut för att söka julgran. Jag bestämde mig för att följa med. Egentligen hade jag tänkt ta en lugn promenad, men jag fick någon idé om att inte vara en tråkmamma, utan istället delta i den gemensamma familjeutflykten. Ibland får man offra sig …
I vissa frågor gällande barnen skiljer sig min och min mans åsikter, och det händer att jag ger efter. Alltså satte sig barnen för att tolka efter skotern på sin snowracer.
Jag satte mig bakpå skotern.
När man söker julgran måste man, oundvikligen, köra med skotern i skogen. Första sträckan upp mot vår skog (jo, vi har egen och behöver inte stjäla vår gran) var förhållandevis jämn. Vi spanade in i skogen efter en lagom stor och alldeles jämn Disney-gran. Eftersom vi inte hittade någon gjorde min man en sväng för att vända och efter en stund tyckte jag mig höra något bakom mig. Mycket riktigt, det var 10-åringen som ropade för att fånga vår uppmärksamhet eftersom hon satt kvar ensam på snowracern. 3-åringen stod tjutande ett tjugotal meter bakom oss med snö i ansiktet, snö innanför overallen och bara en handske på handen.
Jag kastade mig av skotern i farten och rusade till undsättning. Borstade bort snön och tröstade. Torkade tårar och snor och fick henne efter lite övertalning att sätta sig på snowracern igen.
Eftersom vi inte hittat någon gran styrde vi nu in mellan träden. Rakt in i skogen där det finns diken, stubbar, stenar och grenar. Skotern vickade än hit och än dit, eftersom vår skog tycks bestå av extremt kuperad terräng. Jag höll krampaktigt i min man och i hjärnan malde tankarna på min syster som en gång fastnade olycksaligt med foten mellan skotern och skotermattan. När min man ställde sig upp för att med sin kroppstyngd bättre kunna balansera skotern hade jag inte längre något stadigt att hålla mig i. Jag grep desperat efter hans jacka, men så kom där en stock som gjorde att hela ekipaget plötsligt vickade åt andra hållet.
Fallit av bångstyriga hästar har jag gjort ett flertal gånger. Att falla av en skoter som kör i mycket sakta mak är på något sätt … förnedrande…
Jag hamnade i snön, till stort nöje för både man och barn. Sammanbitet och fast besluten att inte återgå till att vara en tråkmamma gränslade jag jävulsmaskinen igen, även om tanken på att pulsa hela vägen hem framstod som relativt lockande.
Knappt hade vi kommit iväg innan jag vände mig om, lagom för att se 3-åringen hamna i snön igen. Hon låg framstupa och tjöt:
”Jag vill gå!”
Borsta snö, trösta, torka tårar.
”Jag vill gå!” upprepade hon.
Vissa saker sitter i generna. Hon har bevisligen, precis som jag och mina systrar, inte fått någon skotergen. Jag förklarade för henne att det är för långt att gå ända hem i den djupa snön. Det som då hände var att vi gjorde en omflyttning. Båda barnen ville åka på skotern. Den läsare som har någon form av logisk slutledningsförmåga inser att fyra personer inte ryms på en skoter. Alltså hamnade mamman på snowracern.
Så länge vi körde bland stockar och stenar satt jag ganska bra, eftersom det gick sakta och snowracern gick relativt stadigt i spåren efter skotern. Mitt största bekymmer var avgaslukten och buskarna vars grenar piskade mig i ansiktet när jag inte var uppmärksam nog och hann ducka. Efter en stund kom vi dock ut på en bred och jämn skogsstig vilket betydde att vi ökade farten. Vi ökade farten så mycket att ingen längre hade chans att spana efter någon julgran.
Krampaktigt höll jag mig fast i ratten. Vi susade fram och jag ropade:
”Jag är rädd!”
Skoterns dånande motor och snön som yrde rätt in i min mun gjorde att ingen hörde mig. Jag övervägde att kasta mig av ekipaget för att få stopp på denna vansinnesfärd, men jag var lika rädd att få snö innanför kläderna som för att skada mig. Jag satt hopkurad och var ett med snowracern. Vi kastades lite än hit, än dit. Min koncentration låg på att hålla den främre meden rak, eftersom minsta lilla skär skulle leda till volt och kraschlandning. Allt mitt fokus var på den lilla plastratten, som också var det enda jag hade att hålla fast mig i.
Till slut övergick jag till att bara skrika:
”Hjälp! Hjälp!”
Min man kastade då och då en blick över axeln, men han misstolkade uppenbarligen mitt ansiktsuttryck.
Alla som vet någon om ridning vet att man ska passa sig för att låta skon glida allt för långt in i stigbygeln, för då kan foten fastna, och om man då blir avkastad kan man bli släpad efter hästen.
Vi åkte över en plogkarm, körde en bit längs byavägen och närmade oss vårt hus. Upp över en ny plogkarm och så en sista fartryck nerför grannens oplogade väg. Kanske krängde skotern till, kanske tappade jag koncentrationen för ett aldrig så kort ögonblick. Men foten slant till och åkte in mellan meden och sitsen på snowracern. Mina händer tappade greppet om ratten, jag slungades bakåt och landade i snön.
Skotern fortsatte sin färd. Snowracern tolkade efter i sitt rep. Och så jag. Släpandes. Plogandes ett eget spår vid sidan av skoterspåret.
Snö i ansiktet, snö innanför jackan, snö i munnen och snö i ögonen. Det enda jag avskyr mer på vintern än skoterfärder är att bli snöbadad.
Så saktade mannen in och parkerade Polarisen. Familjen vände sig om. Noterade först då min ofrivilliga avstigning.
”Vad gör du, mamma?” frågade 3-åringen.
Jag krånglade loss foten från snowracern. Ställde mig upp. För varje rörelse jag gjorde gled snön längre in under mina kläder. Kalla droppar rann ända ner mot ryggslutet.
”Det var väl roligt”, sa min man.
Min mycket sammanbitna min var tillräckligt svar. Hur mycket jag än försöker är och förblir jag en tråkmamma som är rädd för berg-och-dalbanor, vattenrutschkanor och snöskotrar.
”Du skrattade hela tiden”, sa han.

skoter1

 

You must be logged in to leave a reply.