En mulen och ruggig septemberdag vid Vajmisträsk. De båda älgjägarna hade ägnat några arla morgontimmar åt att trampa över myrar, genom snår och uppför berg. De hade precis satt sig på varsin stubbe för lite välbehövlig vila; den ene av dem har passerat de sjuttio och den andra bär på en alltjämt växande gravidmage. Kaffetermosen var precis framtagen ur ryggsäcken när ögonstenen, älghunden, plötsligt gav upp ett ståndskall. Ryggsäck och termos flög ur händerna. Upp rusade jägarna. Bössorna greppades.

     En ko med kalv stod vid strandkanten i den höga vassen 195 meter bort. Grymt som det kan verka, nåja jakt är ju jakt, måste man skjuta kalven först. En ko utan kalv är bättre än en kalv utan mor. Alltså: pangbom, med betoning på bom. Mamma älg gav sig av in i skogen och den lilla kalven vinglade förvirrad än hit än dit innan den beslöt sig för att simma. Rätt ut i Vajmisträsk gav den lille rackaren sig. De båda jägarna avancerade lite närmare innan den mer pricksäkra av dem lade an och pang. Klockren träff och så låg kalven där i vattnet och guppade med magen ovanför ytan.
     Övriga i jaktlaget informerades via telefon om det lyckade skottet och de som befann sig i närheten tog sig snabbt till platsen.
     Återstod endast att bärga bytet.
     Vattnet är kallt, sa en av gubbarna. Sjöbottnen är lerig, sa en annan. Vi väntar tills den flyter i land, sa en tredje. Som en flaskpost, sa en fjärde. Sedan gjorde de sig beredda på väntan. Ryggsäckarna ställdes ner, de hittade varsin stubbe i skogsbrynet med utsikt över träsket och stranden och så togs kaffetermosarna fram.
     Ytan på Vajmisträsk krusades inte av minsta tillstymmelse till våg. Vattnet låg lika stilla som i en vattenpöl. Den döda älgen låg där den låg och de två jägarna insåg med en blick på varandra att det skulle ta ett långt tag innan just den här flaskposten nådde land. ”Du eller jag?” tycktes deras ögon fråga varandra och utan ord avgjordes saken. Äran skulle delas lika dem emellan. En fällde kalven och en hämtade den.
     Gubbarna på sina stubbar med kåsorna fyllda av ångande kaffe stirrade storögt medan lagren av jaktkläder beslutsamt togs av och ordentligt hängdes upp över en liten gran. Jacka och byxa, underställ, strumpor och underkläder. Den kyliga höstluften fick huden att knottra sig.
     Jägaren vadade ut genom sjögräset och sjönk ner till knäna i den bottenlösa leran. Fötterna sögs fast och det var med möda varje steg togs. Slingrande sjöväxter lindade sig runt vaderna. För varje kliv framåt i det redan grumliga vattnet lösgjordes ytterligare gegga av obestämbart art och när kalven nåddes ett tjugotal meter ut hade jägaren kallt träskvatten upp till bröstet och brun sörja upp till naveln.
     Gubbarna på stranden undrade förfärat om Vajmisträsket skulle sluka både jägare och älg ner i sitt bottenlösa mörker. De famlade förstulet efter sina bössor, i den händelse en gigantisk sjöorm skulle väckas ur sin sömn av det oväntade besöket och resa sig ur djupet.
     Med ett stadigt tag i nackskinnet bärgades älgen och när den med en duns landade i vassen rusade jaktlaget till. Någon hittade en tröja i sin ryggsäck att använda som handduk och en annan hällde upp en kåsa rykande varm dryck. Två stycken tog sig an älgen och drog upp den den sista biten upp på torra land.
     En person var så tagen av situationen att lyckan inte visste några gränsen och ta mig tusan om det inte var solen som sken inuti bröstet som lockade fram solens strålar från den uppklarnande himlen att värma den frusna badaren. Först stoltheten över ögonstenen som äntligen visat sin duglighet som jakthund och sedan stoltheten över jaktkamraten, tillika dottern. ”Det är inte alla jaktlag som har en havande kvinna som simmar efter älgar,” sa han och vi anar en rörd tår i ögonvrån, men det talar vi tyst om. I älgskogen finns föga plats för den sortens känsloyttringar.
Så snart jag klickat på publiceraknappen ska jag skynda mig upp till min symaskin och producera några babyplagg som ska erbjudas i utbyte mot denna berättelse och några därtill stulna formuleringar. Må jag sedan bli förlåten om jag avslöjas med att i någon mån ha råkat göra vissa utsvävningar. Men som jägaren greppar sin bössa när hon har korn på en älg, greppar författaren sitt tangentbord när hon har korn på en bra berättelse.

You must be logged in to leave a reply.