Maj är en månad när jag tänker på min sedan några år hädangångne svärfar. Den åttonde maj tänker jag snälla tankar om honom, för det var hans födelsedag. Resten av månaden, när jag ägnar mig åt fönstertvätt, tänker jag andra sorters tankar. Som den trettiotalist han var tvättade han aldrig fönster och valde därför obetänksamt fönster som öppnas utåt. När jag klänger där i fönsterkarmarna eller balanserar på en ytterst ostadig stege bryr jag mig inte om att man inte ska prata illa om de döda.
     Och förresten spelar det inte så stor roll när det gäller just han. Han får skylla sig själv. Min svärfar var nämligen en äkta surgubbe. Oftast när man mötte honom någonstans hälsade han inte ens, han bara blängde. Hans ögon, där en skadad pupill i ena ögat gjorde att det var alldeles kolsvart, var ofta ilskna. Han mumlade och muttrade, gormade och svor. Han ansåg att den som vann en diskussion var den som ropade högst, och det var som regel han själv. Ju bättre argument sönerna hade, desto mer höjde han själv rösten där hemma i köket. Han hade alltid rätt och hans vilja var lag.
    På mitt och Ronnies bröllop, när vi blev omkramade av alla andra släktingar, sträckte han formellt fram handen och gratulerade oss båda med en kort nick.
     Inte ens de många barnbarnen tog han i famnen eller smekte över de mjuka kinderna.
     På femton år hade jag kroppskontakt med honom en enda gång. Och det var på grund av en död mus. Två av barnbarnen hade en sommar för många år sedan hittat en död mus som de jagade mig med. Smått panikslagen insåg jag att svärfar var min enda räddning. Han låg i godan ro i sin skinnsoffa och såg på en svarvit film när jag rusade in i vardagsrummet och med ett stort hopp dök ner bakom ryggen på honom. En enda åthutning, säkerligen innehållande någon svordom, räckte mer än väl för att få både pojkarna och mig att skamset men kvickt lomma iväg, och någon död mus behövde jag inte vara rädd för mer.
     Det tog några år innan jag vande mig vid min svärfar. Jag lärde mig att den där otrevliga uppsynen inte betydde så mycket. Jag insåg att han var en klok och omtänksam familjefar. Det där vresiga var bara en image. Något han antagligen lagt sig till med under åren. Lite yta för att få respekt och slippa tjafs. Om man ska uppfostra sex barn kan det vara ett nog så effektivt sätt. Omsorgen och daltet fick någon annan stå för. Det var inte hans uppgift. Och även om han inte tog upp barnbarnen i famnen ville han gärna att de skulle komma och hälsa på, så han fick se att de mådde bra och var glada. Resten litade han på att svärmor skötte.
     Så klart hände det då och då att han var på gott humör. Han skojade och skrattade, och de buttra ögonen plirade glatt. När jag frågar min äldsta dotter hur hon minns sin farfar svarar hon: ”han var snäll”.
     Och visst var han snäll. Han var omtänksam och kärleksfull. Generös och godhjärtad. Han ville det bästa för både hustru, barn och barnbarn. Han oroade sig och hjälpte till med allt han kunde.
     Han var inte unik. Jag har nyligen träffat en annan liknande surgubbe. En sådan som gormar, blänger och grälar. Som förväntar sig att bli åtlydd. Som är ljusår från att vara kompispappa till sina barn. Som inte fostrar med jämlik dialog och kramar. Som gärna ligger i sin skinnsoffa framför teven och muttrar och mumlar, och  som döljer sin fadersoro och sin faderskärlek lite för väl emellanåt.
     Det är ofta så med surgubbarna. Det är lätt att låta sig luras och tro att de inte bryr sig om. Alla visar inte kärlek på samma sätt. Det betyder inte att den inte finns där.
     Om jag får välja så tror jag att jag hellre väljer någon som verkar sur och tvär, men är snäll innerst inne, för det finns tillräckligt många som bara är snälla ytterst ute…
 
 Först är man så här glad. Sedan kommer allt ansvar och all oro. Är det konstigt att man kan bli lite vresig?