Jag måste ha varit bredare om axlarna på den tiden. I alla fall om man får tro de jackor jag hade, som nu hänger oformliga över mig när jag av nostalgiska skäl tar fram dem ur garderoben och provar dem framför spegeln. Tajtare former hade den mörkgröna catsuit som jag av andra skäl inte provar framför spegeln. Mitt hår var långt och tjockt och hennafärgat rött. Vi hyrde en lägenhet i andra hand på Östra Ersboda som kostade för mycket och jag lade för lite tid på mina studier.

Jag gick på bokrea och köpte Lyriska klenoder, dikter ur den svenska lyrikskatten. Sedan gick jag uppför den nötta stentrappan till Nya Konditoriet med min bok under armen. Jag köpte en kopp te och en bit äppelkaka med vaniljsås och satte mig vid ett bord längst in i lokalen. Jag slog upp de mörkblå pärmarna och stannade på den allra första sidan där jag skrev namn, plats och datum med blå bläckpenna. Det var första gången jag satt ensam på café och läste poesi och jag kände mig märkvärdigt självständig och intellektuell.
     På måfå slog jag upp boken någonstans i mitten. ”Sub luna canto. Mörk är min sång.” Erik Axel Karlfeldt. Värd att notera eftersom han är den enda som tilldelats nobelpriset postumt, alltså efter sin död 1931. I övrigt är han en i mängden av manliga författare och kvinnokarlar som rörde sig i rätt kretsar och satt på en stol i klubben för inbördes beundran, det vill säga Svenska Akademin. Och som säkerligen var en begåvad människa och skribent, men vars rim inte smakade tillnärmelsevis lika gott i min mun som äppelkakan.
     Det är med litteratur som med mode. Vissa saker tilltalar människor i en viss tid, 1890-tal eller 1990-tal. Det var nytt då, men gammalt nu. Vissa saker är värda att spara. De klassiska svarta kängorna som trampade korridorerna på Umeå universitet står fortfarande kvar på en hylla. Och långt rött hår är fortfarande snyggt på en 20-årig studentska.
     Jag bläddrade vidare och fann poesi som fick mig att glömma teet som svalnade i muggen framför mig på bordet. Jag fann Ture Nerman, Sten Selander, Edith Södergran, Stagnelius.
     Jag var tjugo år, och det är så länge sedan och känns så fjärran att jag inte ens är säker på att det är mitt liv det handlar om. Det kan ha varit någon som lånade min kostym medan jag sov.
     Jag är snart fyrtio. Vi äger ett hus på Boheden i tredje generationen som kostar för mycket och jag ägnar för lite tid åt poesi. Mitt hår är kort och insprängt med äkta grått. Jag bär mer på mina axlar nu för tiden.

You must be logged in to leave a reply.