Kejsarn av Portugallien. Mitt första möte med Lagerlöf i tjugoårsåldern. Oj, så tårarna rann över den arme Jan i Skrolycka. Jerusalem. Ska erkännas att jag först såg filmatiseringen, med hyfsat imponerande rollista i regi av Bille August. Först nyligen har jag läst de 600 sidorna. Gösta Berlings saga. Full av hundöron, understrykningar och kommentarer. Så som det ska vara i en bok som verkligen är läst, och värd att läsas.
     Selma Lagerlöf. Inte alls sagotant, utan: Geni. Gigant. Feminist. Politiker. Världskändis. Den första kvinnan i Svenska Akademien. År 1909 gjorde hon Strindberg grön av avund genom att bli den första svensk, och även den första kvinna, som fick ta emot Nobelpriset i litteratur.
     Här stannar jag. Vid Nobelpriset i litteratur. Allt som allt har etthundranio författare tilldelats priset. Av dessa är sju stycken svenska. Det är vad jag tänkte ge mig i kast med. De svenska nobelpristagarna i litteratur.
     Egentligen vet du redan det du behöver veta. Vad Selma Lagerlöf och Nobelpriset anbelangar. Men när jag nu öppnat kakburken kan jag ju likaväl bjuda på några godsaker till kaffet.
Jerusalem bygger på en sann historia om en grupp bönder från Dalarna som
emigrerade till Jerusalem.  Den första delen av romanen avslutas med själva avresan. Man har sålt sina hem och packat sina ägodelar. Man har sagt adjö till vänner och familj med vetskapen om att man troligtvis aldrig kommer att ses igen. Männen och kvinnorna är förväntasfulla inför att påbörja sina nya liv i väntan på Kristi återkomst.
     ”Men barnen slog sig samman, de stod i en tät ring och överlade.
     Om en stund tog de äldre av dem de små vid handen och vandrade
     bort från stationen två och två, en stor och en liten. De gick samma väg,
     som de hade kommit.
     – – –
     Barnen försökte komma undan, men de minsta orkade inte följa med,
     utan föll omkull.
     Då blev barnen stående på vägen, förgråtna och olyckliga.
     – Men, barn, vart ska ni ta vägen? frågade en av karlarna.
     Då stämde de minsta barnen upp ett högt tjut, medan den äldsta
     gossen svarade:
     – Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.”
Långt innan jag läste Gösta Berlings saga kände jag till den berömda inledningen: ”Äntligen stod prästen i predikstolen”. Det är säkerligen en mycket bra första mening, men en bok som handlar om en präst som heter Gösta har i alla fall inte lockat mig till läsning. Men när jag besökte Lagerlöfs hem Mårbacka köpte jag rent pliktskyldigt ett par böcker, som jag sedan rent pliktskyldigt började läsa. Och även jag tillät så Gösta Berling, eller snarare Selma Lagerlöf, sålla ”guldstoft över livets gråa väv”. Som huvudpersonen beskrivs på den första sidan i boken kan egentligen hela denna berättelse beskrivas: ”allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv.” Jag gläds åt att få möta Gösta Berling på ett så skyddat sätt som på dessa boksidor, ty ”Hans blå ögon strålade ner på henne och ömslöt henne med magiska bojor. Hon kände, att hon måste lyda”. Och kanske gläds Gösta Berling åt att hans liv och öde endast är trycksvärta på boksidor, om det nu är som Lagerlöf säger: ”glädjen är blott sorg, som förställer sig. Det finns på jorden egentligen intet annat än sorg”.
Dessa romaner bidrog till att hon fick Nobelpriset, och jag är glad att jag ännu har en hel del kvar att läsa av henne. Men det får vänta på sin tur. Först har jag några gubbar att ta itu med. Etthundrafyra år senare är Selma Lagerlöf fortfarande den enda svenska kvinnliga författaren som fått Nobelpriset. Nelly Sachs räknas kanske till hälften, men hon var inte född i Sverige och skrev heller inte på svenska.
      Och förresten. Jessika Gedin, programledare för det största svenska litteraturprogrammet i teve, Babel, erkände på bästa sändningstid att hon aldrig läst Lagerlöf. Vi behöver aldrig erkänna det, eftersom vi nu har både lite torra fakta och några citat att dra till med, ifall vi skulle råka hamna i en tågkupé hos Lindström och Luuk.
  Mårbackapelargon